Jag fattar igentligen inte varför jag orka bry mig.

När jag nästan till 100% säker på att du inte bryr dig ett dugg.

Ändå vill man bara veta, tänker du ens på mig någon gång?

Det är just det där lilla man vill veta...om du tänker på mig.

Att jag faktiskt existera forfarande för dig. Att jag inte är glömd.

Vad var det du ville igentligen?

Du har gjort mig förvirrad, du har gjort hela mig konstig.

Men som dom brukar säga den som är med i leken får lekten tåla.

Nu önskar jag mest av allt att jag aldrig gav mig in i leken.