Det är så tyst,

jag har blivit så lugn. Jag gör ingenting.

Ingenting.

Mitt rum har blivit min fritid.

Den fritiden man hade med vänner finns inte längre.

Jag har inte någon annan än mig att skylla.

Jag vill göra något åt det, men vill inte vara den som frågar.

Du är inte den första jag fråga och jag är inte den första du fråga längre.

Men ibland så kan jag känna mig så jävla ensam.

Att skolan ska behöva vara en sån viktig del i sitt liv helt plötsligt.

Skolan är den ända chansen man får till att prata.

När man hoppar in i bussen igen så åter gå man till det tysta.

Att helgerna kan kännas så oendligt långa och tysta.

att man till och med kan känna att man inte vill ha helg, för då får man inte träffa någon !

Man kan vara i sitt rum och inte säga ett ord under flera dagar.

När man sitter i det tysta och man får den känslan att man faktiskt inte är speciell för någon.

När man sitter i det tysta och man faktiskt kan börja gråta.

Att man orkar vara så stark som man igentligen är, det kan jag själv knappt förstå.

När man sitter i det tysta och man gör det som man gör just nu.. Skriver.

När man sitter i det tysta så känner man smaken utav salt.

Jag vill inte ha det så här längre. Vill ha allt som det var förut.

Jag vill ha en fritid utanför mitt rum.

Jag vill kunna skratta och ha kul med folk.

jag vill spola tillbaka tiden och ångra allt jag gjorde.

Det som jag igentligen vill få ut mig,