Every summer has a story...
Publicerat: 13:32:47
2011-08-15
2011-08-15
Och detta slut av denna historia slutade med att jag åter igen bli sårad.
Det är inte så farligt som det låter.
Jag brukar i vanliga fall vara en mycket känslolös människa.
Men denna sommaren så har hela jag varit en känsla.
När mina känslor kommer fram så för dom mig att känna mig extremt glad eller extremt ledsen.
och i sommar har jag varit både så glad att jag inte vetat vart jag ska ta vägen.
Jag har varit så ledsen så att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Detta som jag skriver nu är mest åt min egna skull.
Men visst grattis till er som orkar läsa detta!
Sommaren 2011...den är över.
2011 den sommarn som faktiskt har varit bland dom bästa.
Sommaren då jag blev lite fri ifrån mitt hårt spända koppel.
Jag levde mitt liv.
Vädret har inte varit något att skryta med men detta gjorde ingenting för mig.
Jag hade min egna sol som gjorde mig lika varm och glad som den solen som sitter på den blå himlen gör.
Fast den hette inte sol utan Jens.
Men även denna underbara sol blev som vädret är ute nu.
Regn och kallt.
Det är vad han gjorde mig till.
Men jag hade underbara människor i min omgivning.
Sandra,Sara,Ewan och Moa och så många mer!!
Jag har festat, så där lagom mycket.
Verken för lite eller för mycket.
Allt har varit lagom.
Jag har blivit lagom solbränd.
Jag har gjort lagom mycket saker.
allt är lagom.
Just nu känner jag mig lagom.
Om en vecka börjar jag skolan.
Jag är lagom nervös.
Lagom rädd.
Lagom ledsen.
Nervös för att byta skola för första gången i hela mitt liv.
Rädd för att bli bort glömd och att inte vara igenkänd. Att ingen vet vem jag är.
Ledsen för om en vecka kommer ALLT förändras.
Hela mitt och andras liv. Vi alla har stått vi en korsning med så många olika vägar att välja.
Och alla har nu gått på sin egna. Vi går nu inte längre med varandra.
Alla gick olika vägar utom jag.
Jag står kvar på korsningen och vet fortfarande inte vart jag ska gå.
Jag vill bara stanna där och står för jag är så rädd för förändringar.
Men jag vet själv att jag inte kan stå kvar på den korsningen.
Jag har en vecka kvar. Sen så kan jag inte stå där längre.
En vecka att njuta utav det jag har just nu.
och det är de gamla.
allt gammalt som är bakom mig.
Det är det jag är rädd för att släppa.
Men ingenting utav det där bak betyder något.. så varför är jag rädd.
Den frågan ställer jag mig varje dag.
Kommentarer
Postat av: jessica l
eftersom ingen annan verkar ha orkat svara så tänker jag göra det.
jag var också där. skulle börja växjö design o konstskola som det hette då men nu är det i växjö fria.. kände inte någon. men det var en skön känsla, för jag visste att, i denna klassen är jag inte ensam om den känslan. det finns alltid fler än jag som är osäkra inför det nya.
var dig själv o tänk på det så går det bra=)
Trackback
